beauf [bof] n. m.
F/E fam. 1 Beau-frère.
⇒
beau-frère. 2 péj. Homme familier, étroit d'esprit, phallocrate et souvent grossier.
⇒
mononcle.
‒
adjt Ils font beaufs.
ORTHOGRAPHE
nom masculin | |||||
---|---|---|---|---|---|
beauf
|
|